blogg

Om du slutar leta

När jag stiger på tåget och letar efter min reserverade plats - i Sverige verkar verkligen allt reglerat - ser jag att hon sitter på min plats. En kvinna, något yngre än jag, klädd i en snygg dräkt, skor med klackar, lapptoppen på det nedfällda bordet på stolsryggen framför, med sin telefon bredvid. Då jag i vanliga fall vänligt brukar fråga om jag får sitta på min reserverade plats - så gör man oftast på svenska tåg - säger jag den här gången 'hej' och sätter mig bredvid henne. Hon hälsar varmt tillbaka.

Efter ca femton minuter tilltalar hon mig. Egentligen ganska ovanligt i Sverige, då människor till att börja med helst undviker andra. Tills du kommer hem till dem; då märker du först hur varma och sociala svenskar är och hur välkommen du är som människa. Men hon frågar bara om jag precis som henne är på väg till Stockholm City. Jag är naturligtvis också klädd i en snygg dräkt, har också skor med klackar, sitter också med en laptopp på det nedfällda bordet på stolsryggen framför och med min telefon bredvid. Och så, som två yrkesverksamma som reser i sitt arbete, börjar vi att samtala med varandra.

Under något mindre än två timmar som tågresan fortfarande varar, berättar hon för mig vem hon är, vad hon gör och vart hon är på väg. Hon är författare till managementboken Stolthet som strategi, har grundat Stolthetsbyrån och jag blir genuint intresserad. Jag ber om hennes bok, läser på baksidan, skriver upp ISBN-numret och berättar att jag gärna vill beställa boken. Det gillar hon så mycket att hon sedan frågar mig vad jag arbetar med. Jag berättar för henne att jag är kommunikationsrådgivare i Nederländerna. Att jag tycker att mitt arbete är fantastiskt. Men att det skulle vara så trevligt, nu när jag börjar känna mig mer hemmastadd i Sverige att också komma igång att verka inom mitt yrke i Sverige. Jag berättar för henne hur svårt det är: att lära sig språket, som du som kommunikationsrådgivare ändå vill behärska på en hög nivå. Är det realistiskt? Att bygga upp ett komplett nytt nätverk? Vart börjar man? Att överbrygga kulturskillnader, för i uppriktighetens namn, de finns. Hur gör man det? Att bo i ett glesbefolkat land med bara tre stora städer där det verkligen sprudlar. Där Stockholm för mig - dock tre timmar bort - är närmast. Kan du då bara kopiera och klistra in? Nej, så enkelt är det inte. Ett sökande är det. Och det förstår hon.

Ändå säger hon till mig att jag också kan se det från en annan sida. Att det finns många möjligheter, tack vare teknologin. Att hon därför råder mig att nonchalera de långa avstånden i Sverige. Att jag är värdefull för hennes land, eftersom jag har vågat att ta ett så stort steg. Att min svenska är utmärkt. Och att det kommer, verkligen. Hon berättar att hon känner en manager på ett avfalls- och energiföretag trettio km från där jag bor och hon ringer spontant upp henne för mig. Jag vet verkligen inte vad som händer. Hon berättar också att hon ska träffa min kommuns företagsrådgivare veckan därpå och att hon då ska berätta om mig. Och hon bjuder in mig på en kopp kaffe i byggnaden som hon har sitt kontor i, en halvtimmes körtid från min bostad. Två timmar efter att jag - utan några förväntningar - stigit på tåget, stiger jag av igen vid Arlanda flygplats. Med ny positiv energi flyger jag för en arbetsvecka till Nederländerna.

Fyra veckor senare träffar jag Elin igen. Hon är något sen, eftersom hennes yngsta hade sin första skoldag idag. Hon lät mig se byggnaden med alla små sittplatser och arbetsutrymmen, där inte bara hon men också många kreativa yrkesverksamma har sina kontor: fotografer, textskrivare, marknadsförare, webbdesigner. Här måste jag vara! Hon berättar om föreläsningarna som hon ger, över den engelska översättningen av hennes bok som redan är förestående, över hennes flytt till Luleå tillbaka till Dalarna och om hennes övertygelse att följa sitt hjärta i sitt arbete. Och vad det har gjort med henne. Och vice versa frågade och lyssnade hon uppmärksamt på de steg jag har tagit. Varefter hon sa att jag alltid fick ringa henne om hon kunde hjälpa mig med någonting.


Vi pratade bara mindre än en timme, eftersom det klockan halv tio var dags för fika med hennes kontorskollegor. Varefter ett Skype-möte med en kollega i Stockholm är inplanerat. "Håll mig informerad om dina planer och dina steg", säger hon när jag går ut genom dörren. Hon tycker att det är roligt att följa mig. Och jag henne. Oj! Om du slutar leta, finns möjligheten att du kommer att upptäcka att du redan är där. Eller: du behöver inte ens komma till en destination. Resan själv är målet. Det är verkligen, verkligen sant.